Catella tar tempen på Kinas tillstånd

Frédéric Cho beskrivs ofta som den kanske främste kännaren av Kina och kinesisk ekonomi som finns i Sverige. Han har också bott långa perioder i landet, som han besökte för första gången 1980 tillsammans med sina föräldrar. Två år senare var han tillbaka på Pekings universitet för att läsa kinesiska.

"Sedan kom jag till Kina igen på mitt första jobb, för Astra som tillsammans med några andra svenska läkemedelsföretag satte upp Sveriges första joint venture-bolag i Kina. Det var en läkemedelsfabrik i en stad utanför Shanghai", säger Frédéric Cho, i en podcast arrangerad av Catella Fonder.

Efter tiden i läkemedelsbranschen värvades han till Handelsbanken och en lång karriär med fokus på Kina tog sin början. Under årens lopp har Frédéric Cho hunnit bo 18 år i Kina, varav 15 år på fastlandet, ett och ett halvt år i Hongkong och lika lång tid i Taiwan. När han inte jobbat i Kina har han jobbat med Kina, från svensk horisont. Bland arbetsgivarna finns bland andra Crédit Agricole, SEB och Skandia.

En jämförelse mellan dagens Kina och hur landet såg ut för tio år sedan visar att industrin då stod för en mycket större del av BNP, och tjänstesektorn för en desto mindre del. Nu står tjänstesektorn för mer än 50 procent av BNP, så en dramatisk förändring har verkligen ägt rum.

Förändringen innebär dock inte att Kina lagt ned sin industriproduktion. Problemet är att landet kan vara lite för bra på att producera och tillverkar för mycket, vilket skapar överkapacitet. Samtidigt har Kina under 30 år lyft mer än 400 miljoner människor ur fattigdom – inte in i rikedom, men givit dem en växande disponibel inkomst. För 2015 var den närmare 10.000 dollar per person, vilket ger folket råd att börja konsumera.

Den höga produktiviteten har dock paradoxalt gjort landet mindre slagkraftigt inom vissa branscher, enligt Frédéric Cho.

"I sektorer som till exempel enkla, billiga lättindustriella produkter har Kina gjort sig självt mindre konkurrenskraftigt. Kostnadsläget har stigit, man har höjt minimilönerna i varje provins årligen de senaste tio åren. Det har gjort det för dyrt att tillverka vissa produkter. Så till och med kinesiska företag lägger ut produktion utanför Kina: till Indokina, Sri Lanka, Indien och så vidare", säger han.

Samtidigt har regioner som Mexiko och Östeuropa i takt med att Kina blivit dyrare framstått som mer naturliga regioner för investeringar: Mexiko för nordamerikaner och Östeuropa för västeuropeiska företag. Kina kan inte vara "allt för alla" utan måste fokusera.

Vad gäller den inhemska efterfrågan drivs den mycket av underhållning. E-handel av modekläder, samt turism är brasncher som växer explosionsartat, enligt Frédéric Cho.

"Det märker vi som går på Biblioteksgatan i Stockholm, där man ser fler kinesiska turister och det är inga fattiglappar. I år uppskattar man att 120 miljoner kineser turistar utanför landets gränser, vilket är en årlig ökning med 10 procent", säger han.

Biosalongerna i Kina fylls av kineser som vill se Hollywoodfilm, och en annan konsumentprodukt är förstås bilar. Även om inte alla bilmodeller klarar sig i den stenhårda kinesiska konkurrensen. En modell som allmänt går bra i landet är stadsjeepar, så kallade suvar, som hade en 45-procentig försäljningstillväxt bara under 2015.

I takt med att den disponibla inkomsten blir högre, blir kineserna också allt mer rädda om sitt eget välmående. Denna faktor väntas driva på tillväxten inom vård och läkemedel. Och inte minst äldrevården – i Kina i dag är 12-13 procent av befolkningen över 65 år, men redan om tio år väntas troligen 20 procent vara över 65. Behoven av att stärka äldrevården är med andra ord enorma.

"Där har det funnits ett starkt intresse från Kina att lära sig av Sveriges erfarenheter av äldrevård, så det kan finnas möjligheter som tjänsteleverantör från Sverige. Eller genom att erbjuda utrustning", säger Frédéric Cho.

Ett problem en åldrande befolkning för med sig är givetvis behoven av pension. Även om kinesen som person ofta är en flitig sparare för egen del saknas pengar ofta i den offentliga pensionskassan. Enligt Frédéric Cho har centralregeringen blivit mer mån om att fylla kassan med pengar för framtida behov, vilket inneburit att man tvingat statliga bolag att betala mer till staten i form av utdelning. Dessutom höjs skatteintäkter generellt, vilket går eftersom stora delar av ekonomin snarast är att beskriva som underbeskattad.

Kinas tillväxt har från tvåsiffriga tal fallit till en nivå strax under 7 procent. Landets regering har på senare tid släppt tidigare års ambitioner om att hålla igen, och i stället gjort försök att få mer fart under hjulen. Många styrräntesänkningar har gjorts och fler lär komma enligt Frédéric Cho, som också påpekar att bankernas reservkrav har sänkts.

"För två-tre veckor sedan höll det kinesiska kommunistpartiet sitt årliga vårmöte. Jag brukar likna det vid ett aktiebolags årsstämma, där ministrarna presenterar sina planer. De ska satsa på vad de kallar "supply side economics", det vill säga enklare förutsättningar för företag. Sänka etableringskostnader, minska administrationen och byråkratin. Frågan är när det ger full effekt", säger Frédéric Cho.

En sektor där Sverige, genom SSAB, fått känna av den tuffa konkurrensen från Kina är stålindustrin. Sektorn har i Kina ett gigantiskt överskott, med en produktion som förra året var dubbelt så stor som det inhemska behovet. Lösningen att skicka ut överskottet på export har inte fallit i god jord – ett dumpat världsmarknadspris skapar irritation.

Överkapaciteten beror i sin tur till stor del på att byggandet stannat av på flera håll. Fastigheter är en av de riktigt stora sektorerna och överkapaciteten där är mycket stor.

"Väldigt mycket beror på incitaments- och beslutskulturen i kommunistpartiet, där man som partipamp på lokal nivå har bedömts efter hur mycket man kunde bygga. Det blev en suboptimering där alla ville bygga mycket", säger Frédéric Cho.

Problemen förvärras av att lokala partiföreträdare inte sitter kvar på samma ställe, utan förväntar sig att bli roterade: efter tre eller fem år sänds de vidare. Resultatet påminner om det för bolåneförsäljare i USA för ett decennium sedan. De gjorde allt för att få en "upfront fee" och när de sytt ihop affären gick de vidare, medan efterträdaren blev sittande med överskottet.

Enligt Frédéric Cho finns det dock en insikt om att landet inte kan fortsätta att översvämma resten av världen med deflationstendenser. Det skapar tvivel på Kinas roll som pålitlig handelspartner, och det är en oro som landet faktiskt tar på allvar.

"Kina är till skillnad från Ryssland medvetna om sitt internationella renommé. De vill ha handelsrelationer med alla länder i världen och inser att om de dumpar för mycket gör de sig ovän med USA och Västeuropa", säger Frédéric Cho.

Problemen är emellertid fullt hanterbara, enligt Kinakännaren. Allt hänger på den politiska viljan. Landet har sagt att det ska skära ned till exempel stålproduktionen med 100-150 miljoner ton, vilket innebär att uppemot en miljon stålverksarbetare blir arbetslösa. För det skapas en fond på 100 miljarder renminbi för att lösa de sociala konsekvenserna.

Kina skulle kunna göra ännu mer, om man jämför med hur landet hanterade sitt förra stålbad på 1990-talet. Under en tioårsperiod sade man upp 4 till 5 miljoner statliga arbetare varje år – totalt 40-50 miljoner arbetare. Ändå upprätthöll Kina tillväxt och gick åt rätt håll strukturellt. Frédéric Cho önskar att mer av det gamla modet skulle finnas kvar.

"Nu finns kanske inte samma vilja eller mod hos den nya generationen ledare. Det är mer av en psykologisk hämning. På 1990-talet stod den statliga sektorn för en mycket större del av den totala ekonomin än i dag, så de realekonomiska effekterna av att vida mer drastiska metoder skulle bli mindre nu", säger han.

Regimen i Kina har många ambitioner och en av dem är att göra landets valuta till en verklig världsvaluta. Det har lyckats – åtminstone delvis.

Den 30 november 2015 bestämde Internationella Valutafonden, IMF:s, styrelse att ta in den kinesiska valutan renminbi som femte reservvaluta i fondens valutakorg tillsammans med dollarn, euron, yenen och pundet, och med en vikt på cirka 10 procent.

Samtidigt har kommunistpartiets kontrollbehov gjort att valutan i praktiken inte blivit mycket mer konvertibel sedan dess, då man har stramat åt in- och utflödet av valuta. Under hösten blev det tydligt att det pågick ett ökat utflöde av valuta från Kina – landets valutareserv minskade under ett halvår med 700-800 miljoner dollar, enligt Frédéric Cho.

En annan diskussion gällde de kinesiska börserna. I juni 2015 beslutade MSCI att inte ta in de kinesiska börserna i MSCI Emerging markets-index. För det långsiktiga förtroendet är en viktig fråga hur mycket kommunistpartiet kan tillåta sig att inte intervenera, vare sig i valutan eller på börsen.

Kinas valuta ses av många som övervärderad men någon snabb och kraftig devalvering är inte att vänta, tror enligt Frédéric Cho.

"Så länge Kina har överskott i bytesbalansen och betalningsbalansen borde valutan rimligtvis stärkas. Skulle det bli några justeringar tror jag det blir på max några få procent. Den har ju legat på mellan 6:45-6:50 mot dollarn och de har inte varit aktiva i något valutakrig", säger han.

I delar av den kinesiska ekonomin, den exporterande industrin, finns det en del upprördhet över förlorad konkurrenskraft och önskningar om att valutan ska falla i värde med kanske 20-25 procent. Eftersom det allmänt skulle hämma den strukturomvandling landet behöver kommer det knappast att bli verklighet.

"Majoriteten av beslutsfattarna i toppen i Kina tycker att landet inte ska konkurrera med pris, utan med kvalitet. Och med kvalitet ska valutan vara av sekundär betydelse", säger Frédéric Cho.

Utomstående bedömare som har svårt att bedöma Kina talar gärna om riskerna för bubblor i den kinesiska ekonomin. Och visst finns det bubblor, på vissa områden. Fastigheter i de dyraste städerna Peking, Shanghai och Shenzhen drivs på av en mycket stark efterfrågan, i kombination med att det finns begränsade alternativ för kineser som vill investera pengar.

I Shenzhen har fastighetspriserna under tolvmånadersperioden från februari 2015 till februari i år stigit med hela 50 procent.

"Den allmänna problematiken kvarstår att det finns för få investeringsalternativ för kineser. Börsen gick upp för att man tyckte att fastighetsmarknaden hade slagit i taket. Mer och mer kapital flyttade över och drev upp börsen. När nu börsen fallit söker sig kapitalet tillbaka till fastighetssektorn, och kanske utomlands", säger Frédéric Cho.

Någon allvarligare bankkris behöver fastighetsrusningen trots allt inte skapa. Även om de största kinesiska bankerna sitter med mängder av dåliga lån på grund av överbelåning, överkapacitet och annat, har landet åtminstone erfarenhet av att hantera sådana situationer. Delar av erfarenheten har dessutom hämtats från Sverige.

"På 1990-talet lärde man sig av Sverige och USA: de fyra största statliga bankerna i Kina skapade egna, Securum-liknande "bad banks". Sedan vågade man inte likvidera tillgångarna till marknadspris utan till bokfört värde. Den här gången kanske man inte har råd att skjuta sakerna in i framtiden utan måste hantera det. Jag tror på en selektiv utslagning där de största bankerna är "too big to fail" medan små och medelstora sugs upp av de större, eller tillåts gå i konkurs som ett varnande exempel", säger Frédéric Cho.

Kinas framtid avgörs till stor del av vad landets unga befolkning vill ha. Att de suktar efter filmer, modekläder och bilar vet vi. Att de kommer att behöva vård och omsorg står också klart.

"I Kina har man följt vad man tycker är Sveriges enorma innovationsförmåga. Hur kan det komma sig att Spotify, Skype med flera kommer från Sverige? Det finns också ett växande intresse mellan svenska och kinesiska gamingbolag", säger Frédéric Cho och tillägger att allt som har med rening av luft och vatten att göra är extremt intressant, i det av föroreningar alltmer plågade landet.

Landet har inte varit kapitalistiskt särskilt länge, men åtminstone tillräckligt lång tid för att skapa en del "superentreprenörer". Internetprofiler som Alibabas grundare Jack Ma, eller fastighetskungen Wang Jianlin, som har investerat i allt från amerikanska biografer till fotbollslaget Atlético Madrid. Dessa entreprenörer har redan Kina i sina händer och målet är därför riktat mot omvärlden. Kina har under de senaste åren blivit en av världens största kapitalexportörer, enligt Frédéric Cho, och de kinesiska investeringarna i omvärlden kommer bara att märkas mer och mer.

De kinesiska börserna på fastlandet, Shanghai och Shenzhen, har efter skakningarna under andra halvåret 2015 vänt upp så smått. För utomstående investerare är frågan om det nu har blivit köpläge, eller om det är bättre att avvakta. Frédéric Cho röstar för det senare alternativet.

"Jag tycker fortfarande att man kan avvakta vad gäller de inhemska börserna i Shanghai och Shenzhen, på grund av politisk osäkerhet och interventioner. Däremot kan man investera på Hongkong-börsen, där man hittar många av de lägre värderade kinesiska företagen".

LYSSNA PÅ SENASTE PODEN